Självförtroende.
I hela mitt liv har jag haft dåligt självförtroende. Alltid sett mig som att ja kommer i andra hand. Att ja aldrig varit eller kommer vara någons första handsval. Detta har förstört mycket för mig då jag är så blyg när de kommer till killar. Jag blir alldeles för nervös, rädd för att dom ska tycka att ja är ful, tjock, u name it.
Samma med kompisar. Ja har inte många. Jag har några få. Dom jag har är guld värda.
Men jag kan sakna lite förr. Då de var många. Men samtidigt vet ja att de inte va riktigt vänner. De var festarkompisar kan man säga. Så fort jag fick barn försvann typ alla.
Jag känner mig så ensam. Jämt. Jag tycker inte om att vara själv. De är då tankarna kommer och ja får sån ångest. Tänker på mkt dumt ja gjort och hur ja har gjort bort mig så många gånger. Speciellt på fyllan. Jag litar inte på mig själv med alkohol i blodet. Jag blir en helt annan person. Vilket också är väldigt jobbigt för ja har träffat en del killar på fyllan när ja har sånt jävla självförtroende åh sen blir de bara en flopp av alltihop när jag är nykter.
Varför är de så? Ska de alltid vara så?